Fanny Fanny Fanny

Den här dagen ska ju kärleken hyllas. Är väl tanken, men nu är det väl mest ett kommersiellt reklamjippo för att få sälja massa godsedjur med hjärtan på. Men jag vill ändå änga dagen åt kärlek.

Jag tycker den har börjat bra. Sarah har även kommit hem med en chokladkaka till mig, vilket gjorde min dag. Jag och choklad kan aldrig bli fel. Mår dock lite små illa nu, men snart när jag är på G igen ska jag äta upp den.

Kärlek då. Känns som jag varit väldigt kär under de senaste åren, det har varit ett helvette och alldeles underbart. Upp och ner, ner och upp. Jag har varit lycklig, men det har ändå alltid varit något som liggat och gnagt. Det kan inte vara så här bra, det går inte. Någonstans finns en hake, det är något jag missat. Har fantiserat ihop sjuka senarion och fått för mig sjuka saker. Bara för jag haft så svårt att tro att något kunnat vara så bra. Det har inte funnits i min hjärna, inte gått att inse att det bara är bra. Funkar inte, ibland går det, men på tok för sällan. Sen blev det dåligt istället, det blir väl vad man gör det till antar jag. Om man tvingar fram något så händer det tillslut. Vet inte varför det är så.

Jag tror jag har ganska svårt för att bli kär. Jag kan skilja så mycket på kärlek och fysisk närhet. Jag tror jag är beroende av närhet, jag måste ha det. Det bästa jag vet är att ligga och mysa. Behöver inte finnas en gnutta känslor inblandade, det är nice iallafall. Jag vet att alla inte är så, men sån är jag. Kärlek, kyssar och kramar kan vara så långt ifrån varandra som helst. Samtidigt så kan det vara ett också, men det behöver det inte alls vara.

För några år sen stängde jag av mina kärlekskänslor helt, sen ville jag få tillbaka dom. Jag ville inget annat än att bli kär. Det skulle bli så bra, om jag bara blev kär. Men det gick inte, jag var nära på att ge upp. En sista grej tillsamans bara, sen fick jag faktistk inse att det inte funka. Jag kunde inte tvinga fram några känslor. Då, då hände det. Jag blev kär, förälskad. Efter det växte kärleken bara mer och mer för varje dag. Sen var vi plötsligt inte på samma nivå längre. Det var då jag kom på varför jag en gång stängt av mina kärlekskänslor. För det sårar så mycket, det är så jobbigt. Det finns inget att göra åt, det är ett helvette att vara olyckligt kär. Det enda som hjälper är att veta att tiden löser allt. Tiden löser alla sår. Och det är faktiskt sant.

När man inte är kär, eller iallfall när jag inte är kär. Då mår jag så bra, hela tiden. Det är inget som ligger och gnager i bakhuvudet. Det är inga tankar som spökar. Det är bara jag, jag jag. Allt är bara så lätt, jag är så lycklig hela tiden. Klart att jag har mina ups and downs. Jag blir jätteirriterad på någon, några, alla. Men det sätter sig inte så djupt, och det försvinner lika fort som det kom. Jag tror jag är inne i en väldigt bra period i mitt liv nu. Livet känns så fint. Jag ser fram emot att inte veta hur framtiden kommer bli. Jag kan för engångsskull fokusera på nutiden. Inte bara tänka på hur det har varit och hur det kommer bli. Jag vet ingenting, och jag gillar det!